I I Maputo löper Avenida Olof Palme mitt emellan Avenida Karl Marx och Avenida Valdimir Lenin. I den slitna kolonialstaden med de raka gröna trädalléerna har de flesta gatorna namn efter socialistiska storheter. Men numera är det mest ett sken, den stolta revolutionära tiden har tagit slut för många år sen.

Befrielserörelsernas segrar i Södra Afrika väckte mycket hopp om en socialistisk utveckling. Samora Machel var i spetsen för Frelimo befrielsehjälten i Moçambique och 1975 installerades han som president för det då självständiga landet. Politiken han förde var inspirerad och stödd av både Sovjet och Kina. Ekonomin centraliserades och rasistregimerna i Rhodesia och Sydafrika skrämdes från vettet. Rhodesia skapade Renamo en "befrielserörelse" som födde terror och ekonomiskt kaos. Den uppenbara avsikten var att destabilisera den nya republiken.

Förutsättningarna i landet var inte lätta, portugiserna som dittills haft kontrollen lämnade landet och inbördeskriget bidrog till att landet sjönk tillbaka ytterligare. Samora Machel var visserligen en karismatisk ledare med ett mycket starkt stöd och populär bland befolkningen. Men trycket på landet för att byta politisk inriktning var enormt. När så Samora Machel under mystiska omständigheter avled i en flygolycka 1986 gav Frelimo upp och öppnade för en marknadsekonomi.

Varför föll socialismen i Moçambique? Jag frågar Ismael Ossemano. Han var industriarbetare och gick tidigt med i Frelimo. Han fick till uppgift att organisera folk på landsbygden och arbetar sen länge med bondeorganisationen UNAC. Denna bildades 1986 av folk som arbetat med bondekooperativ sedan Frelimo övergivit socialismen. Nu är Ismael pensionär men kommer ändå ner och hälsar på varje dag. Engagemanget verkar han inte ha förlorat trots att han numera måste stötta sig på en käpp.

- Sovjet föll och muren föll, säger han. Förutom felen vi själva begick bedrevs det en kampanj från väst mot ett land som ville gå en socialistisk väg. Man försökte medvetet destabilisera Moçambique och använde Rhodesia och Sydafrika som agenter. Ekonomin föll ihop på grund av kontrarevolutionen. Men vi gjorde också misstag. Troligen var det fel att göra saker som inte respekterade folks traditioner. Religionen och de urgamla vanorna attackerades. Folk var analfabeter och ofta vidskepliga. Det tar sekler att ändra på sådant och våra misslyckanden utnyttjades av våra fiender. På landsbygden arbetade Frelimo för att utveckla kooperativ.

Det var en politik som inte var helt framgångsrik anser Ismael, trots att han själv var med.

- Den innehöll för mycket av tvång och kooperativen infördes uppifrån av staten. Det slog tillbaka och ordet har nu en negativ klang. De föreningar som nu bildas kallar vi stället just bara för föreningar. Vi måste vara mer försiktiga. Jag tror också att det var för tidigt att grunda ett kommunistiskt parti med marxist-leninistisk inriktning. Det blev något av en enpartidiktatur, och det utnyttjades av våra motståndare.

Hur ser då Ismael på Frelimo idag?

- Nu är Frelimo varken bra eller dåligt, förut var jag medlem men föredrar nu att arbeta politiskt på det här sättet, utanför partipolitiken. Jag känner ju många inom Frelimo väl och vi har skapliga relationer med regeringen. Men ledarna för Frelimo har själva utvecklats till kapitalister, presidenten är en av landets rikaste män. Frelimo har en historia som vi delar, men nu för man en nyliberal politik. Den globala ekonomin favoriserar inte oss, och här i landet arbetar 80 procent av befolkningen med jordbruk. Något måste göras åt deras situation. Nu kommer det istället farmare från Zimbabwe som tas emot med öppen famn av regeringen eftersom man hela tiden söker utländska investerare. UNAC definierar sig nu varken partipolitiskt eller ideologiskt. Det finns bönder som sympatiserar med Renamo, som nu förvandlat sig till det ledande oppositionspartiet i landet.

UNAC kallar sig inte heller öppet för socialistiskt även om Ismael själv är socialist. Snarare talar man om sig som en vänsterkraft.

- Vi tillhör de sociala rörelserna som MST (de jordlösas rörelse i Brasilien) och vill stödja vanligt folk och kämpa för deras rättigheter, säger han. Vi arbetar med de konkreta problemen. Vi måste vara mera försiktiga, Chavez, Morales och Lula arbetar mer folkligt, vilket kanske också vi skulle gjort.

Även MST i talar inte så mycket om socialism utan snarare om ett folkligt projekt, trots att man idag i praktiken är den starkaste rörelsen mot socialism i Brasilien. Kontakterna med MST har varit viktiga för UNAC. Efter inbördeskrigets slut 1992 började det strömma in biståndspengar till Moçambique och många av folkrörelserna hängde på. UNAC höll på att bli en organisation som mest sökte bidrag, men efter kontakterna med brasilianarna omvärderade man sitt arbete. Nu försöker man återgå till att bli en organisation som mobiliserar medlemmarna i kampen för sina rättigheter. Nästan alla folkrörelser i Moçambique har uppstått ur Frelimo, och det gör det svårt för dem att agera oberoende.

- Vi är den första organisation som inte bildades av Frelimo, vi bildades formellt sedan flerpartisystemet införts. De fackliga organisationerna exempelvis bildades av Frelimo och har varit ganska trogna regeringen. Fast de senaste femåren har de blivit lite mer självständiga.

Den moçambiqanska fackföreningsrörelsen OTM har sitt högkvarter i ett slitet hus vid en gropig gata i utkanten av Maputos centrum. Boaventura Mondelane, tillhör den nationella ledningen av OTM och verkar till viss del hålla med Ismael. Han börjar med att berätta lite om rörelsens historia

- Fackföreningsrörelsen i det koloniala Moçambique var inte kämpande utan korporativistisk. Först med frigörelsen skapades en självständig massrörelse. Det började med en typ av företagsråd. Nästan alla utländska företagare lämnade landet vid frigörelsen 1975, många av företagen övertogs av arbetarna själva och detta var en viktig del i början av vår rörelse. OTM (de moçambiqanska arbetarnas rörelse) bildades 1983. Vi var från början en del av Frelimos massrörelse men i och med den nya författningen då enpartistaten avskaffades blev OTM 1991 fristående från staten.

Vilket utrymme har då fackföreningsrörelsen just nu? Vilka är de viktigaste frågorna?

- Den viktigaste punkten är nu att föra en rättvis ekonomisk politik, en mycket viktig fråga är att förhandla upp minimilönen. Men det finns också en social verklighet utanför detta som vi också måste bry oss om; de mänskliga rättigheterna, inflationen, levnadskostnaderna och rätten till ett arbete. Vi har också bildat en speciell fackförening för dem som förlorat sina arbeten och nu arbetar inom den informella sektorn.

Att OTM så mycket arbetar bara med minimilönen också lite med klassisk facklig kamp framförs ofta av rörelsens kritiker som ett bevis för hur begränsade man är. Hur är relationen till Frelimo? Agerar man fortfarande som ett regeringstroget fack eller har OTM någon kritik av den politik regeringen för?

- Vi anser att staten bör agera kraftfullare, det är så många arbeten som försvunnit, i samband med privatiseringen förlorade vi 100 000 arbeten. När vi tog över de övergivna företagen fick vi kämpa och offra mycket. Därefter tog staten över dem och sedan privatiserades företagen. Då måste vi återigen offra oss för att de skulle gå bra.

Närmare tusentals företag privatiserades mellan 1989 och 1997, precis som Världsbanken och Valutafonden ville. I efterhand anser många moçambiqanska ekonomer att resultatet blev olyckligt. Många av företagen överlevde inte, andra åter hamnade i händerna på den inhemska politiska eliten. Många av Frelimos ledare blev stora företagsägare vilket väl kan förklara regeringens förändrade ekonomiska politik. Många bedömare menar också att privatiseringarna blev den viktigaste grunden till den vittomfattande korruptionen.

- Nu vill regeringen att vi liberaliserar arbetslagstiftningen och att vi tar bort anställningstryggheten och andra rättigheter. De verkar nästan vilja göra om hela landet till en ekonomisk frizon. Vi vill naturligtvis bidra till landets utveckling men vi måste gå emot regeringen på några punkter. Den måste se till att det skapar fler anställningar.

Fackföreningsrörelsen har inte en lång historia i Moçambique. Hur starkt är egentligen facket idag?

- Vi förhandlar nu för 300 000 arbetare, 65 procent av dem är medlemmar hos oss. I Moçambique är vi den starkaste sociala rörelsen men vi kan inte jämföras med fackföreningsrörelsen i Sydafrika som är mycket starkare.

Mellan raderna medger alltså Boaventura att facket inte är så starkt. Det allra viktigaste skälet är det självklara:

- Vi är starka som rörelse om det finns arbeten. Nu har vi svårt att strejka eftersom ekonomin är svag och inte tillåter en stark fackföreningsrörelse.

Dessa två rörelser tecknar ganska tydligt vänsterns svaghet i Moçambique och kanske hela Afrika idag. Fackföreningsrörelsen är svag helt enkelt eftersom den industriella och ekonomiska utvecklingen är svag. Socialismen kan inte bara byggas av luft. Fortfarande bor majoriteten av befolkningen på landsbygden men den organiserade bonderörelsen är inte stark.

UNAC är en av de få bonderörelse på hela kontinenten som är med i Via Campesina, den nya radikala globala organisationen för småbrukare. UNAC har fått till uppgift att koordinera arbetet i Afrika, men uppgiften är svår. Själva kämpar man hårt för att få ut den nya radikala synen på arbetet, men den pedagogiska uppgiften är enorm och det är långt till basen. Ändå verkar UNAC vara den starkaste kraften i landet för att revitalisera den folkliga kampen. Socialismen i Moçambique verkar mest leva på gatskyltar och då och då i högtidliga proklamationer från regeringen. Men det var kanske inte annat att vänta, det fanns aldrig någon stark organisering vid basen och trycket utifrån var starkt.

Finns det då något hopp för framtiden? Moçambique är ett ungt land och ungdomarna verkar fortfarande se Samora Machel som en hjälte. Två unga killar jag talade med, Enrique och José, uttryckte det så här:

- Ledarna för revolutionen ser landet som sitt och har själva blivit guvernörer. Korruptionen får många att förlora sina illusioner. Det är bara att dansa med, säger man till oss när vi kritiserar. En dag blir ni själva en del av systemet. Men så vägrar vi se det. Vi tror fortfarande på Moçambique.